Min egen bana som släktforskare började 2001 när jag som tonåring ärvde min farfars släktforskning och mikrofiche-läsare. Det var en hobby som passade mig som handen i handsken och jag blev fast direkt.
Allt började med två okända fäder
Den första tiden tillbringade jag åtskilliga dagar och nätter med att föra över alla uppgifter från farfars gulnade pappersdokumenten till mitt släktforskningsprogram på datorn. När jag var klar med det så hade jag hunnit läsa på tillräckligt mycket om släktforskning för att veta att nästa steg var att se om all den information som farfar hade tagit fram verkligen stämde med det som stod i källorna, alltså i kyrkböckerna. Den biten tog tid – framförallt väntandet! På den tiden kunde det ta veckor att få tillgång till en mikrofiche-kopia av en viss kyrkobok, och att beställa utländska arkivhandlingar, vilket jag senare förstod skulle krävas i mitt fall, kändes bokstavligen väldigt främmande.
När jag sammanställde farfars forskning insåg jag att det bara några generationer bakåt fanns ett par iögonfallande frågetecken: farmors morfar och farmors farfar. De kommersiella DNA-testerna för släktforskare hade precis sett dagens ljus, men de var dyra och det skulle dröja många år innan de slog igenom på bred front. Där och då var det i princip omöjligt att identifiera de två okända fäderna, så jag fick helt enkelt fokusera på de andra grenarna i mitt träd.
Tiden gick och efter något halvår kom annat i tonårslivet emellan som gjorde att jag la släktforskandet åt sidan. Trots att intresset sedan dess alltid funnits hos mig skulle det dröja 16 år, till år 2017, innan jag på allvar återupptog min hobby. Det var då jag hörde talas om Facebook-gruppen DNA-anor, som hade flera tusen medlemmar. Nyfiken som jag är gick jag med i den och lärde mig under de kommande åren allt jag kom över om framförallt autosomal DNA-släktforskning. Jag DNA-testade både mig och mina föräldrar hos flera företag och förde över min familjs DNA-data till ytterligare sajter. Då kunde jag börja pussla ihop våra DNA-träffar – alltså våra mer eller mindre avlägsna släktingar som också DNA-testats – för att försöka lista ut hur vi hörde samman med dem, och de med oss.
Hur jag hittade farmors morfar
Jag visste tre saker om farmors morfar: namnet på den lilla fiskebyn allra längst ut på Lofoten där han kom ifrån, hans namn – Iver Iversen – och hans födelseår. I vanliga fall är de här uppgifterna fullt tillräckliga för att kunna identifiera en person, men farmors morfar Iver kunde jag bara inte hitta.
En av de första personerna som dök upp i min lista över DNA-träffar visade sig häftigt nog också härstamma från den där lilla fiskebyn, Sørvågen. Vi bara måste vara släkt genom Iver, tänkte jag. Tyvärr var min DNA-träffs släktträd inte komplett, och inte heller efter långa diskussioner oss emellan hade vi tillräcklig information för att kunna lägga den sista pusselbiten. Mer än ett år passerade och jag kände mig som en katt runt het gröt – eller rättare sagt runt liten norsk fiskeby!
En kväll när jag kände mig extra frustrerad gick jag med i en norsk släktforskargrupp på Facebook och bad om hjälp. Fantastiskt nog la en expert på norsk släktforskning samma kväll ihop två och två och hittade min Iver – med ett annat efternamn (i det här fallet med sitt patronymikon Edvardsen istället för med sitt familjenamn som jag kände honom vid – Ivers far hette alltså Edvard Iversen) och med ett annat födelseår, men i samma lilla Sørvågen. Den euforiska känslan som sköljde över mig när jag sedan lyckades placera Iver i min DNA-träffs släktträd och därmed kunde konstatera att min DNA-träff och jag är femmänningar – den kommer jag alltid att bära med mig. Det är bra att be om hjälp ibland.
Iver fick troligtvis inga fler barn än min famors mor, men otroligt nog visade det sig att ett av hans syskons barnbarnsbarn flyttat ända från Lofoten ner hit till Stockholm och här arbetat tillsammans med min faster, båda då ovetande om att de är fyrmänningar! Ibland är världen bra liten.
Farmors farfar, för alltid höljd i kusingiftenas dunkel?
Farmors farfar var en ännu svårare nöt att knäcka. Norrbotten, som han visade sig komma från, är ett av flera områden i Sverige som inom DNA-släktforskningen är kända för sin så kallade grunda genpool. Folk där är alltså släkt med varandra till höger och vänster, flera gånger om. Pappa hade redan från början många till synes nära DNA-träffar som verkade härstamma från farmors farfars del av vår familj, men hur jag än grävde i deras släktträd kändes det bara som att jag gick runt i cirklar.
Efter att ha läst på om svårigheterna med att forska i sådana här områden insåg jag att jag behövde hjälp av fler nära släktingar. Jag ringde upp en av min pappas kusiner – farmors fars enda sonson – presenterade mig (vi hade aldrig pratats vid förut!) och bad honom att testa både sitt autosomala DNA och sitt Y-DNA – det DNA som ärvs från far till son. Vi hade ett långt och trevligt samtal och till min glädje tackade han ja! Dessutom berättade han till min förvåning att hans pappa berättat för honom vad den okände hetat i efternamn. Ibland sitter äldre släktingar på de mest oanade ledtrådar!
Tyvärr visade det sig att farmors farfar tillhör Sveriges vanligaste så kallade Y-DNA-haplogrupp, så av det där Y-DNA-testet blev jag inte mycket klokare. Däremot kunde jag tack vare pappas kusins autosomala testresultat börja filtrera ut de träffar som pappa och hans kusin har gemensamma. Men fortfarande nådde jag inte fram. Det var helt enkelt så att rätt personer i morfars farfars släkt ännu inte själva hade kommit på tanken att DNA-testa sig.
Genombrottet
Det var först några år senare som den viktigaste pusselbiten trädde fram, i form av en nära träff hos Ancestry på en mer än 90 år gammal svenskättad amerikan. Vi kan kalla honom F. Svenskättlingar är så bra att få träff på, för ofta har de bara en gren som leder till Sverige, och ofta då längre bak i sitt släktträd, som i det här fallet då den här mannens farfar kom från Sverige. Med tanke på hur nära släkt han och pappa verkade vara, och med tanke på att hans efternamn stämde med vad min pappas kusin berättat, så borde deras gemensamma ana vara den här mannens farfar eller farfars far! Vilken tur att jag inte nöjde mig med att bara testa pappa och mig hos ett bolag. Som vi säger inom DNA-släktforskningen: Det kan löna sig att fiska i flera dammar.
Medan jag kartlade amerikanens svenska gren, först bakåt till 1700-talets mitt och sedan framåt till nutid (ett släktträd med över 2300 personer som flera år senare ännu inte är helt färdigt), så insåg jag att han härstammar från en familj där stora barnkullar och minst ett ingifte per generation varit mer regel än undantag. Det värsta var att amerikanens farfar och farmor var kusiner, och att båda kusinerna troligtvis härstammade från samma anpar som min pappa och jag. Jag kunde alltså inte dra en tråd i släktträdet mellan amerikanen och min pappa utan att passera ett kusingifte, och till råga på allt ett i mycket nära tid. Jag insåg att pappa och amerikanen troligtvis delar mer DNA med varandra än vad de skulle ha gjort om amerikanens farföräldrar inte hade varit kusiner.
Metodiskt började jag skissa upp ett stort så kallat sannolikhetsträd innehållande fler än hundra personer för att se om jag hade glömt något alternativ. Även när jag inte inkluderade träffvärdet på amerikanen, som alltså troligtvis var missvisande på grund av inavel, så pekade uträkningen tydligt på amerikanens farfars far eller någon av hans båda söner, varav den yngre var amerikanens farfar. Men där var jag alltså fast.
Fler DNA-tester och fler resultat
Jag kunde inte testa amerikanens farfar eller farfaderns äldre bror, eftersom de var döda, men jag hade ju det ena barnbarnets – alltså amerikanens – test, och efter ytterligare forskning upptäckte jag att den äldre brodern också hade ett levande barnbarn kvar i livet, i Tyskland. Vi kan kalla henne U. Som tur var lyckades jag övertala det barnbarnets dotter, som bor i Sverige, att ta med ett DNA-test till Tyskland nästa gång hon hälsade på, och så småningom efter några månaders spänd väntan fick jag även det resultatet. Det bekräftade att jag var på rätt spår men uteslöt tyvärr inte hennes farfar – den äldre brodern – som den okände fadern.
Jag tog då till slut mod till mig och bad min farmors enda levande syskon att DNA-testa sig. Det kändes inte helt artigt eftersom jag aldrig pratat med henne förut och eftersom hon var väldigt gammal, men som tur var lät även hon sig testas, med hjälp av en av sina söner. Efter att hon några månader senare gick bort har jag skänkt henne många tacksamma tankar och även tackat mig själv för att jag inte sköt upp DNA-testandet längre än jag gjorde.
Nu stod det ännu mer klart än tidigare att den okände fadern måste vara en av de tre männen som jag tidigare ringat in, men att kunna utesluta två av dem kändes hopplöst. Smått desperat tillbringade jag en hel helg med att i sannolikhetsträdet koppla in alla kvarvarande DNA-träffar som jag kunde spåra till samma familj. Uträkningarna blev så många att det knappt gick att ladda in trädet. När jag var klar och började kamma igenom gren efter gren i jakten på ledtrådar så hittade jag till slut en ättling till den äldre brodern som det visade sig delade för lite DNA med min farmors syster för att även farmors syster skulle kunna vara ättling till den äldre brodern. Äntligen kunde jag alltså utesluta en av de tre. När det handlar om släkter med inbördes familjebildningar så måste man alltså ibland arbeta med negativa DNA-träffar och uteslutningsmetoden.
Indicier – när DNA-spåren inte når ända fram
Nu återstod bara amerikanens farfars far och farfar. Båda bodde i Sverige när farmors far blev till, men farfadern, som bara var ett par år äldre än min farmors farmor, emigrerade till USA strax därefter, där han alltså gifte sig med sin kusin. Farfaderns far, som var runt 60 år äldre än farmors farmor, och som dessutom var gift vid farmors fars tillblivelse, dog bara några år därefter. Enligt en gammal historia i släkten ska farmors farfar ha besökt sin oäkta son när farmors far var i princip vuxen. Om den historien är sann så utesluter det även den 60 år äldre gifta gubben, eftersom han alltså dog när farmors far bara var några år gammal. Och om det var amerikanens emigrerade farfar som var den okände fadern så besvarar det också frågan som jag ofta ställt mig: varför besökte han bara sin oäkta son en enda gång, och efter så många år?
Kanske kommer jag aldrig att få ett definitivt svar på vem som var min farmors farfar, men jag känner mig ändå ganska säker. Egentligen är det bara när ett barn och en förälder eller ett par helsyskon får träff på varandra som man alltid kan bevisa det exakta släktskapet – är de testade personerna mer avlägset släkt än så kan man i en del fall inte med DNA som enda bevis utesluta att barnet i själva verket är släkt på flera nära sätt med den utpekade. Men man kan ändå komma väldigt nära gåtans lösning.
Allt det här lade grunden till hur jag idag jobbar som professionell DNA-detektiv med en blandning av metoder som DNA-test, triangulering, arkivforskning och intervjuer.
Boka gärna in ett kostnadsfritt samtal med mig. Och om du står inför att uppvakta någon som ska fira födelsedag eller gifta sig kan jag varmt rekommendera att ge bort DNA-släktforskning som present. På sidan Tjänster kan du se fler exempel på hur jag kan hjälpa dig med din egen släktgåta!
Till dig som själv vill ta reda på ditt ursprung vill jag framförallt säga: börja med att intervjua de äldsta i din familj, och gör det så snart som möjligt! En bortgången persons DNA kan i viss mån efterliknas om personen har många levande ättlingar, men det är omständligt och dyrt. Minnen däremot går aldrig att få tillbaka.