Jag föreslår att dna-baserad släktforskning ska kunna användas vid förundersökning om mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Men det måste vara av synnerlig vikt för att utreda brottet och det ska vara uppenbart att ingen mindre ingripande åtgärd kan användas i stället.

Så skriver Eric Leijonram, särskild utredare i Biometriutredningen, i en opinionstext som publicerades på DN Debatt igår kväll.

Det hela började i juni 2020 när DNA-släktforskaren Peter Sjölund meddelade att han i samarbete med Polisen lyckats lösa det 16 år gamla dubbelmordet i Linköping. Den nya och banbrytande metoden som han använde, DNA-släktforskning, var dock inte reglerad i lag, och i maj 2021 avslog Integritetsskyddsmyndigheten förslaget att Polisen fortsatt skulle kunna använda DNA-släktforskning i mordutredningar. En utredning – Biometriutredningen – tillsattes, som först skulle redovisas i februari i år, men i mars kom ett tilläggsdirektiv och utredningstiden förlängdes till den 20 juni. Igår kväll, den 18 juni, tog alltså Leijonram bladet från munnen och föreslog att göra det lagligt att använda DNA-släktforskning vid grova brott.

För att det hela ska bli lag behöver Biometriutredningens förslag nu först skickas på remiss till olika berörda instanser. Därefter ska regeringen granska både utredningens förslag och remissinstansernas svar, och först därefter fattas ett beslut om lagförslag. När det lagförslaget har tagits fram presenteras det för Riksdagen, och om det då antas så blir det hela till slut lag.

Det är viktigt att komma ihåg att DNA-släktforskning vid mord och grov våldtäkt bara är en del av den här utredningen, som även handlar om till exempel insamling av och synkronisering av data från fingeravtryck, ansiktsbilder och röstprov vid ”ringa narkotikabrott, brott mot knivlagen och andra brott som typiskt sett leder till böter”. För att man ska kunna använda DNA-släktforskning som utredningsmetod, vilket alltså enligt Biometriutredningen enbart är aktuellt för mycket grova brott, krävs det att förövaren lämnat tillräckligt mycket DNA efter sig i form av till exempel blod eller sperma för att en DNA-profil ska kunna tas fram. Det är kanske inte alltid fallet vid just gängskjutningar, vilket man ska komma ihåg nu när debatten även går hög om dessa och det här förslaget redan av vissa tidningar har målats upp som en lösning på gängbrottsligheten. Där tror jag istället att de andra delarna av utredningen, som även berör möjligheterna att överhuvudtaget få samla in biometriskt material från misstänkta och spara det på ett synkroniserat sätt, är mer relevanta.

Det är inte heller bara brottslingar som kan identifieras med DNA: I USA används DNA-släktforskning just nu framgångsrikt för att i snabb takt identifiera kvarlevor från dödsoffer, till stor lättnad för de anhörigas familjer som inte sällan gått i årtionden och undrat vad som hänt sitt försvunna barn eller syskon. En sak att hålla i åtanke är dock att mycket av DNA-släktforskandet i åtminstone den här typen av brottsutredningar utförs av privata amerikanska företag, och det är inte en alltför avlägsen tanke att privata DNA-släktforskningsföretag skulle vilja syssla med brottsutredningar även i Sverige. Det är mycket viktigt att ta med det i arbetet med den svenska regleringen.

För oss som lämnar ut vårt DNA till släktforskningsdatabaser så är uppstår förstås frågor. Det finns regler som begränsar hur polisen i olika länder får eller inte får använda DNA som lämnats till kommersiella databaser som Ancestry, MyHeritage, FamilyTreeDNA och Gedmatch, men det har dessvärre förekommit fall i USA där dessa regler har kringgåtts, och det finns inget som säger att inte vissa svenskars DNA redan har varit behjälpligt när man i USA har lagt DNA-pussel i olika brottsfall, då miljontals amerikaner som bekant har svenskt påbrå. DNA-släktforskning är ett fantastiskt verktyg för att hitta till exempel en okänd far, farfar eller morfar, men om man efter att ha löst sin släktgåta är orolig för att ens DNA ska kunna användas för att leda polisen till grova brottslingar som man råkar vara släkt med så gör man helt enkelt bäst i att radera sin DNA-information från dessa sajter. Tyvärr, säger jag som DNA-släktforskare, eftersom jag själv behöver så många DNA-profiler som möjligt i mitt arbete!

Man ska dock som sagt också komma ihåg att det inte bara är grova brottslingar som ens DNA kan leda till, utan att det även kan hjälpa till att identifiera brottsoffer och därmed gagna familjer i ens egen släkt.